Jag antar att jag ska vara glad nu, det är jag ju, men jag känner en fruktansvärd tomhet också. Det har väl gått knappt en vecka utan Ceasar och man har liksom små hoppats på att det inte skulle gå bra i hans nya hem så han får flytta tillbaka till oss och vi hade fått lösa det på ett annat sätt. Saknar honom så fruktansvärt mycket så det svider i ögonen.
Tyvärr (?!) har allt gått jättebra och han trivs jätte bra i sitt nya hem och har dessutom fått en härlig kattkompis som han sover tillsammans med numera.. Låter så himla underbart! Vi har fått erbjudandet att komma och hälsa på honom när vi vill, det fick vi också med Molly, men nej, jag klarar ärligt talat inte av det. Saknar honom så himla mycket men nej, jag kommer nog aldrig få träffa honom igen, vilket är min egen vilja. Det vore så tungt att lämna honom igen, min lille prins..